genvägar existerar nog inte
chohoe bro.
.
.
ibland undrar jag ifall jag ska skratta eller gråta. åt mig. åt dig. åt världen. det är såklart enklast att alltid bara skratta, allting blir ju så mycket enklare då! fast så har jag ju den där extremt usla förmågan att ta omvägar hela tiden. försöker alltid ta genvägar som jag tar för givet att dom ska vara snabbare och mindre plågsamma.
en gång skulle vi åka skidor på gympan, 3 små kilometer efter ett helt normalt spår. självklart tyckte jag att det var alldeles för krävande för min otränade snigel-kropp. så jag tänkte gena tvärs över skogen. jag hade inte räknat med att det var typ 2 meter djup snö och stora kvistar gömda därunder. så självklart slutade det med att jag var 98743862398 gånger tröttare och rödare i ansiktet än alla andra när jag väl kom fram. inte nog med det var jag självklart sist också.
.
det är bara så typiskt mig. jag tror alltid att jag är så himla finurlig som hittar snabba utvägar när jag egentligen bara trasslar till allting och får det så jävla mycket jobbigare än alla andra iallafall. ibland förstår jag inte hur jag kan vara så pinsamt blind. det händer mig jämt och alltid. jag kanske ska börja ta dom verkliga vägarna och inte ens försöka hitta något enklare och snabbare. eller så kanske jag rentav försöker leta omvägar, kanske jag borde försöka krångla till allt lite extra. DÅÅÅ kanske allting blir normal-enkelt. för ingenting är hursomhelst superenkelt.
.
PS. jag anser att världen har brist på farsor. jag anser också att farsor har en fet tendens att bara sådär anta att dom kan smita iväg och att dom inte behövs. farsor behövs visst. fler farsor till undsättning!
.
Kommentarer
Trackback
