den diskreta fredsmäklaren.
angus macCrocodile. min hjälte.
.
.
jag tror jag är en sån där typ som man antingen älskar eller hatar. inget mellanläge liksom.
inget: hon är väl okej.
antingen: uuh. hon är vidrig. hatar henne. JÄVLA SUBBA.
eller: ååh. hon är great. älskar henne. WOOH.
tror inte det finns alltför många duuudes på eller-listan. det är nog min egen förtjänst. jag antar att det inte är så viktigt för mig att bli omtyckt.
det finns såna där människor som alla tycker om. oftast alla utom jag förstås. jag är den där som fascineras av dom mobbade, utstötta töntarna. tar alltid för givet att dom har fetaste personligheten inom sin tönt-fasad. sen suger jag in dom i mänskligheten och drar fram den där fetaste personligheten. och vips så har jag kastat ut mig själv och släppt in någon annan. men det har alltid gjort mig lycklig. jag behöver inte få vara en del. jag ser hellre att dom försvarslösa får en plats dom förtjänar, eller en plats dom faktiskt behöver för att orka överleva. jag behöver inte platsen. så jag kan ge den till någon som faktiskt verkligen behöver den. ibland antar jag att det är min mening i livet. att ge plats åt dom som ingen har. så är det nog.
.
jag klarar mig finfint själv. jag behöver inte vänners råd och förslag. jag behöver inte vänskapligt sällskap för att överleva och vara glad. jag kan hoppa in då och då och ställa saker till rätta. om jag ska flytta in i vänskap på heltid stökar jag oftast till det.
vissa människor är starkast ensamma och andra - eller dom flesta är starkast omringade av andra.
.
jag är nog en sorts diskret fredsmäklare. jag liksom smyger omkring och ser till att alla har det bra. kommer någon på mig tar jag fram bitchen inom mig och skräms. fredsmäklare är inte populära i samhället. dom blir dragna i håret. dom är ena störmoment.
.
Kommentarer
Trackback
