HÖHÖHÖHÖ

social-förvirring

.

att försöka fixa allting som är fel och dåligt är inte enkelt. det är svårt att veta var man ska börja. ungefär som ett djupt stort sår. man slänger på ett litet plåster för att det gör mer ont att sy ihop det. man låtsas att det är bra. man accepterar inte att det tar tid att läka för det lilla såret. att man måste sy ihop det för att det ska bli helt bra igen. man bara litar på plåstret. plåstret döljer såret. fast egentligen hade det varit så mycket enklare att sy ihop såret på en gång. det gör ont en kort stund. sen läker det. istället går man bara omkring och hoppas att det ska fixas av sig själv.

...ja. ungefär så är det. jag vet inte om jag klarar av smärtan jag måste uthärda en kort stund ifall jag ska börja laga mitt sår. jag har ett tunt litet plåster på bara. så ingen ser det. inte ens jag. jag bara känner det. men ser jag det inte, känns det inte verkligt.

.

jag kan inte bara hoppa in här och där och försöka fixa till allt. jag måste börja någonstans men kan inte komma på var. sliter jag bort plåstret och visar mitt sår för alla, låter blodet rinna och visar min smärta. då kommer folk att skratta åt mig. HAHAHA. stackars jävla tönt. söker uppmärksamhet med sitt jävla sår. förväntar sig att andra ska torka hennes blod och tårar. nej. det allternativet existerar inte ens. men ibland kan man inte sy ihop sina sår själv, det gör för ont. och ibland kan man inte ens dölja dom. ibland rinner blodet igenom oavsett hur många plåster man lagt lager på lager.

.

Jag tycker att det är jobbigt att man alltid får fuktskadad hud där man har plåstret. Alltså att det blir liksom alldeles vitt och skrumpet. Och när man ska duscha eller bada så blir det helt nedblött och ramlar av. Man får sån där russinhud där plåstret sitter, fast till skillnad från när man har badat länge så är det inte av fräscht vatten utan ens egen svett.



Men vad ska man göra liksom? Osthyvlar är vassa och svårstyrda :/ . En nattmacka som slutar i blodbad, det är vardagsmat för min del.