30+ & bitter på livet..
okej. jag låg i sängen bland mina fem kuddar och försökte sova. men självklart gav jesus mig ingen jävla ro. istället sände universum ner a hole lotta filosofier i min arma skalle som fick trängas och bråkas om vem som skulle bli ihågkommen längst. jag kände att i helvete heller att jag orkar med erat tjafs. så jag gick ner för stegen (och höll på att vrida axeln ur led och bryta långtån) helt naken för att slänga ut dom så att jag kanske kan få tid och ro att ringa john blund och påminna honom om att det är dags nu. det är dags för mig att lämna verkligheten och somna in. i typ fem timmar.
.
en tanke som dök upp var att jag verkligen är sorglig. jag läser bitterfittan och dyngkåt och hur helig som helst.
båda som skriver böckerna är över 30. på baksidan av mia skäringers bok står det att alla 30+are måste känna igen sig väldigt bra. men så kommer jag här då och läser och ryser av varenda ord för att det känns som om det är skrivet av mig,alltihop. som om det är mina böcker. mina berättelser. tja,bortsett från att bägge två har man och barn. men annars så. hur kan det komma sig? helt plötsligt var jag 30,gråhårig och bitter på livet. utan att ens hunnit börja leva det. jävla patetiskt det då.
jag ska ju vara 18åringen som gömmer sin kropp och drar in magen,hon som är osäker på hur hon ska se ut,hon som ska vara ihop med olika killar varje vecka. hon som dom berättar att dom var när dom var 18.
men istället kan jag jämföra mig med dom. med bitterfittorna som längtar efter graven. som redan har familj och barn och fet erfarenhet av livet. jag behöver inte växa upp. snarare ner. jag blev aldrig den där som fnissade åt killarnas patetiska skämt och som följde en ledare. jag blev direkt en ansvarsfull bitter-morsa som skulle se till att alla hade det bra. helvete också. nej nu jävlar. dags att ta varapå min ålder.
.
.
SO LONG GARDINSTÅNG.
Kommentarer
Trackback
