små små barn säger ingenting..dom skriker.

käre gode kamrat.
.
gud eller jesus eller vem man nu pratar med där uppe i ingenstans. är jag mänsklig?
delar jag något med alla dessa mänskliga varelser som vandrar omkring galna och drömmande här på jorden. jag undrar. jag undrar om så extremt mycket. ingenting är logiskt för mig. allting är förvirrande.
jag känner inte mig själv. jag känner inte min kropp,min själ,min hjärna eller mitt hjärta.
jag vill inte bära kläder eller lyssna på musik. jag vill inte läsa böcker,se på filmer,kamma mitt hår eller knyta skosnören.
kan jag inte bara få sitta här,naken och ensam i den eviga tystnaden. utan tankar eller filosofier. kan jag inte bara få sitta med näsan mot fönsterrutan och se på världen. skaffa mig en uppfattning om vad människor är för något och om vad jag är för något. om jag borde vara delaktig i den kaosartade livsstilen eller om jag bara borde sitta med näsan mot fönsterrutan resten av mitt liv och vara delaktig på avstånd. ungefär som att se på en film. filmer behövs inte om ingen tittar på dom. tänk om gud inte finns,då finns ingen som vakar över dårskapen på jorden. jag kanske är gud. eller kanske en liten del av gud. om han nu finns. jag kanske är skapad för att titta på världen och bara vara delaktig på avstånd.
.
.
om man ändå bara kunde skrika och gråta litegrann för att alla ska förstå hur man känner sig.
jag måste växa upp nu. sluta skrika och gråta efter lyckan.
.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0